johannawwsliv

Ja nu kommer ett lååångt inlägg efter ett jättelångt uppehåll..

Dagen började med att jag inte vaknade av väckarklockan.. de var tur att myran kom och putta på mig så att jag vaknade.. Jag gick ut me henne. Kasta i mig en halv macka. Stressade iväg.. o jag är så glad att jag gjorde de.. istället för att stanna hemma som jag jämt gjorde förr..

Idag fick vi lyssna på en historia om en persons liv.. hur hon haft de. Och jag blev så rörd och kände att jag inte var ensam med det jag känner..
jag har lixom alltid tänkt att dehär kan jag inte prata om.. alla kommer tycka att jag är fjantig.. att jag är helt värdelös och massa sånt.. men jag är inte ensam. . De är faktiskt många som känner exakt lika som jag känner.
Jag vet inte om ni vet vad jag gått igenom.. vissa vet en del.. men vissa saker har jag inte talat om för någon… kanske sagt vissa saker.. men inte allt.. Dom flesta vet att jag är tyst.. säger inte så mkt.. jag är inte någon som kan prata om mina känslor..
men känslor de har jag massor.. jag har ett humör som heter duga.. hugger mer än jag borde.. blir jättelätt ledsen och deppig.. och de förstår inte vissa.. att dom börjar trycka på ömma punkter, att säga vissa saker. Så går mina tankar runt i 190 i skallen.. de slutar ofta med att jag stänger in mig och gråter…
Jag har sen liten blivit mobbad för hur jag sett/ser ut.. Ända sen jag gick i lekis, har jag alltid hört massa ord efter mig.. fått blickar. Folk pratar bakom min rygg.. att jag är/var ful äcklig fet och massa sånna ord sitter kvar i ryggraden..

Jag har fått gått hos skolsyster,dietist och sånna saker pga min vikt.. Det har varit jobbigt.. jag vet exakt hur man ska äta och allt de… de är fan inte de som är mitt problem… jag har mått psykiskt dåligt.. har blivit erbjuden flera gånger att gå hos kurator… men alltid tackat nej.. då jag inte kan prata om mina tankar/problem..
jag har inte haft världens bästa uppväxt.. men jag har häller inte haft det sämre än många andra…
Jag och min pappa gick inte ihop för 5öre.. vi bråkade i stortsätt hela mitt liv. Om vad jag gjorde för fel.. jag var oduglig… att jag inte kunde hålla ordning i mitt rum var den största anledningen till att vi bråkade.. jag bara gjorde fel hela tiden.. mamma och pappa bråkade om mig.. för mamma försvarade mig..

Det jag förknippar min pappa med. Är att han jobbade, hjälpte alla andra före att fixa hemma, kollade på trav ,drack grogg på helgerna, att lösa korsord och att bråka med/på mig!..
Jag sa när jag var mindre att jag hatade min pappa väääldigt mkt.. Men jag ångrar det faktiskt.. jag han aldrig riktigt prata ut med honom… jag klandrar mig själv över det… och sen den dagen han gick bort. Den 27/7-06. Den värsta dagen i hela mitt liv!!!
Har jag mått ännu dåligare. Att börja en ny skola med såna man inte kände gjorde att jag stängde alla ute.. jag valde själv att inte prata nå.. jag satt tyst..
jag slutade äta i skolan för de kändes som att alla kollade på mig när jag åt.. då kom alla tankar om mobbningen tillbaka… jag fick höra en gång av två tjejer när jag gick förbi dom att de ända som var fint på mig var mina ögon.. och de ekar så jävla ofta i mitt huvud än idag.. dessa tjejer pratade ofta om mig när jag gick förbi dom i skolan/ i bussen. De gjorde så jag började skolka mkt.
Jag åkte tåget till gävle..
satte mig på stationen. Och tog nästa tåg hem igen..
gick runt i ockelbo och hoppades att folk inte skulle se mig och tala om för mamma/syskonen.. de i sin tur ledde till att mina betyg vart kassa. Jag kunde gå på lektionerna, men ingenting fastnade i mitt huvud.. jag fick IG på IG på proven.
För antingen så var jag inte där. Eller så skrev jag typ ingenting.. ingenting fastnade i mitt huvud. Då jag hade så mkt andra tankar..
Jag kände tidigt att jag inte passade in i klassen.. Jag visste vilka 2 av alla var.. o de var en från ockelbo. Osså var de A.. han hade jag umgåtts med via min syster och hennes kompisar. Då han hade stuga i fäboarna där jag bodde..
Jag tyckte varje dag var en ända stor pina att gå till skolan.. det fanns vissa som verkade bry sig om mig… men nu har det bevisats att egentligen så var de säkert bara för att dom tyckte synd om mig… att jag var ensam…
Men jag är glad att en viss person verkligen verkade bry sig då.. och att jag faktiskt kunde skriva med henne.. du vet vem du är.. och jag är så oerhört glad att jag lärde känna dig.. du är den ända som tagit kontakt med mig efter och frågat hur det verkligen är med mig. Utan att jag skrivit någon status om sjukhus och sånna saker. För då fanns de en annan som var nyfiken och ville veta hur de var… tycker de är väääldigt konsigt att man måste vara ända nere i skiten för att folk ska bry sig om mig..

Jag fick ha evk möte rätt ofta. Och då min mamma var sjuk och inte orkade vara med. Så gick mina systrar in i stället. Så jag är oerhört glad över de också.. visst vi har inte bästa kontakten. Men jag vet att ni finns där om jag verkligen skulle behöva. Jag och Åsa har däremot fått väldigt bra kontakt. Och de är jag glad för.. jag vet att hon ställer upp för mig i vått och torrt.. Jag hatade den tid vi var så osams att vi inte ens prata med varrandra..
ja jag skulle kunna skriva hur mkt som helst om våra saker vi gjort och massa sånt. Men de får vara tills vidare..
Jag kommer ihåg massa saker som gör ont, minnen från sista året i skolan.
”Vi ska träffas efter studenten och gå ut och äta/umgås, bara vi tjejer. Och de säger jag inte bara för att jag är full. Vi ska göra det..”
jo men tjena.. nu har de gått över 3år. Och jag har inte hört ett ljud om de…

Jag har mina riktiga vänner.. Min älskade diamant. Som alltid ställt upp för mig. Och alltid finns där när jag behöver.. Du är min bästa vän, den bästa man kan tänka sig..
Sen även Bästa.. du har ställt upp så mkt för mig under dehär året vi varit vänner. Känns som om vi känt varandra mer än så kort tid som de faktiskt är.

Sen vill ja även tacka D och O. för alla gånger ni ställt upp för mig. Alla gånger ni dragit med mig ut på saker. Det är väldigt kul. Att följa med er. Jag kan få vara mig själv. Få dampa loss lite helt enkelt.
Det är faktiskt tack vare er som jag och Erik träffades. Och de är faktiskt er jag har att tacka för de. Jag är så glad att ni faktiskt tjatade på mig och fick mig att bestämma träff med honom. Jag kan inte tacka er nog för det. Även om vi bråkat/r till och från så hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. Och Jag vill inte vara utan er som mina vänner. Tycker att vi borde försöka umgås lite mera igen.

Ja nu kommer vi till en jobbig punkt..
Tänkte försöka skriva om min Älskade Mamma. Min förebild och hjälte. För de är vad hon är.. för hade hon inte hjälpt mig så mkt som hon faktiskt gör. Då hade jag inte orkat. Jag hade inte stått kvar här på denna jord som jag faktiskt gör idag. Jag älskar henne massor. Min älskade mamma. Fast du har det väldigt jobbigt i livet så ska du veta att d alltid kan be mig om hjälp. Visst vi bråkar väll då och då.. Men jag älskar dig massor.
Alla som träffar dig tycker att du är underbar, cool, häftig, frän.. ja allt.. Och de håller jag med om. Du är helt klart bäst. Vad som än händer..
Jag hoppas nu att det blir bättre för dig.. det är jobbigt att se att du mår dåligt och att du har ont.

Sen kommer vi fram till min stora kärlek. Min älskade prins.. utan dig hade jag inte stått så stadigt som jag gör nu.. jag var på väg att ge upp allt som har med kärlek och göra. Efter mitt förra (första) förhållande.. för i de vart jag så sårad. Och jag klandrade mig själv över hur jag blev.. men det är faktiskt inte helt mitt eget fel. Utan mkt handlade faktiskt om hur jag vart behandlad.. att bli ljugen rakt upp i ansiktet flera gånger.. under en månad och lite till må dåligt över hur mitt liv va.. det var inte riktig kärlek har jag kommit fram till nu.. utan de var mer att någon älskade mig.. och jag dög faktiskt. För första gången i mitt liv.. det kändes skönt.. jag vart älskad. (trodde jag)
nu däremot vet jag att jag är älskad.. för såhär mkt som jag älskar Erik och han älskar mig. Så har jag aldrig känt. Jag kan inte förklara för honom vad han betyder. För de går inte att beskriva..
Jag älskar honom så innihelvete mycket. Och vill aldrig vara utan honom.. är så rädd att missta honom pga mina handlingar ibland.. det känns som om jag kväver honom ibland.. och att de är mitt fel att han mår som han gör. Bara för att jag inom mig håller på så mkt tankar och känslor. Som inte är hans fel.. och inte har någonting med honom över huvudtaget att göra. Men de är han som får ut för det. Förlåt mitt älskade hjärta. För allt. Att jag inte kan prata med dig så mkt som jag borde. Och att jag ofta blir ledsen. Förlåt att jag överreagerar ibland.
Men Jag älskar dig min fina underbara prins.

Måste även få tacka En vän som jag fått lära känna via bilddagboken. Älskade Oskar. Tack för att du finns/har funnits här för mig när jag behövt. Du betyder oerhört mkt för mig. Och jag kan inte tacka dig nog över allt du hjälpt mig med. Du betyder massor för mig.
Det finns fler som jag borde tacka egentligen. Jag har fler bra vänner. Men just nu blir tårarna för många. Och jag måste försöka avsluta skrivandet för en tid..

Min familj, mitt hjärta, mina djur och mina vänner betyder mest för mig.. <3 Tack för att ni finns här för mig..

Ja. Jag kan skriva upp mkt om mina vänner som verkligen finns där för mig. Jag skulle kunna skriva en hel roman om mitt liv. Alla problem och tankar och funderingar jag har.. men jag kan inte fortsätta just nu..
det är vääldigt jobbigt för mig att skriva dehär.. så snälla klandra mig inte.. jag måste bara få det ur mig.. Men ni får gärna kommentera. Eller Skicka meddelade om ni känner för det..

Tack för att ni läst och hoppas ni förstår lite bättre varför jag är som jag är.. De är mkt som tynger mig. Har mer att skriva.. men känner att de får bli ett senare tillfälle.. nu måste ja ta en paus och försöka göra någonting annat ett tag.. Ps. Jag älskar er <3 Puss. Johanna.