The last song! (och min berättelse)
Sitter o tänker.
såg The Last Song igår igen.
Den som inte har sett den borde verkligen se den. den är väldigt gripande, ni får en liten inblick i hur jag mår. då jag gått igenom exakt det som ronnie och Jonah faktiskt går igenom.
Tänkte skriva lite om det nu. då jag känner att jag måste skriva av mig lite.
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag "fick reda" på det hela. men jag kommer ihåg hur jag reagerade.
Jag vart arg först.. varför just han... varför just min pappa?
Några dagar/vecka/or efter. så satt jag på A.s trapp. och pratade med henne och T, då jag helt bröt ihop. och började gråta när vi pratade om det. Då kommer M. och vi berättade för honom. och jag fick en värmande kram.
Jag är så glad att jag hade mina vänner inärheten då. dom kunde få mig att tänka på annat..
Sen gick tiden. han var in på strålning och sällgiftbehandling.
Tiden gick och vi fick beskedet att allt verkar vara borta.
Sen gick tiden så fort...
han hamnade på sjukan.. Jag följde inte med en ända gång till honom där. jag klarade det helt enkelt inte...
Han ville hem. så dom årdnade så att han fick komma hem. istället för att han "Skulle ligga o kolla på de grå sjukhustaket" som han sa det..
min älskade pappa vart allt sämre.
När den 27/7-06 hade kommit, så orkade han inte mer. Denna jävla sjukdom tog över hans liv...
Jag var bara 14år. (skulle fylla 15)
Jag kom ihåg att jag inte ens ville vara närvarande när han tog sina sista andetag... Jag sprang in i mitt rum. o gömde mig under täcket drog täcket över huvudet o höll i det stenhårt...
Jag grät o grät.. förstod lixom inte vad som hände egentligen.. Jag bara grät...
Jag minns att mamma ropade att jag skulle komma.. att det var nära nu...
men ja ville inte... (det är nått jag ångrar idag)
Jag kommer ihåg att två sköterskor kom in o pratade med mig. dom satt sig på sängen. o sa något me att dom "Förstod" att jag var ledsen. och att man fick vara det...
Då vart ja mer arg.. hur skulle dom kunna veta hur jag kännde..!!?! det var jag som hade misst min pappa.. inte dom... ja vände på mig o la huvudet under kudden..
sen efter ett tag så gick jag ut. Var med när dom bytte kläder på honom.
Sen så kom dom och hämtade honom.
Jag minns allt.. det är så jobbigt..
och alla gånger jag hör en speciell låt eller om man pratar om honom. så kommer tårarna.
det har nu gått 5år sen han lämnade oss.
Jag har minnen. som jag inte pratar med någom om.
Jag saknar honom mer än nån kan förstå. även om alla vet att jag och min pappa inte hade den bästa relationen.. så saknar jag honom. Jag älskar honom.. och ångrar mycket som jag gjort....
De här är en liten berättelse över lite om varför jag mår som jag mår..
Finns mycket till oxå.. men det här vart för jobbigt att skriva.. för alla minnen kommer tillbaka. när jag tänker...
Så jag måste sluta nu..
men ja.. undrar ni över något så får ni höra av er helt enkelt..
puss//johanna.
såg The Last Song igår igen.
Den som inte har sett den borde verkligen se den. den är väldigt gripande, ni får en liten inblick i hur jag mår. då jag gått igenom exakt det som ronnie och Jonah faktiskt går igenom.
Tänkte skriva lite om det nu. då jag känner att jag måste skriva av mig lite.
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag "fick reda" på det hela. men jag kommer ihåg hur jag reagerade.
Jag vart arg först.. varför just han... varför just min pappa?
Några dagar/vecka/or efter. så satt jag på A.s trapp. och pratade med henne och T, då jag helt bröt ihop. och började gråta när vi pratade om det. Då kommer M. och vi berättade för honom. och jag fick en värmande kram.
Jag är så glad att jag hade mina vänner inärheten då. dom kunde få mig att tänka på annat..
Sen gick tiden. han var in på strålning och sällgiftbehandling.
Tiden gick och vi fick beskedet att allt verkar vara borta.
Sen gick tiden så fort...
han hamnade på sjukan.. Jag följde inte med en ända gång till honom där. jag klarade det helt enkelt inte...
Han ville hem. så dom årdnade så att han fick komma hem. istället för att han "Skulle ligga o kolla på de grå sjukhustaket" som han sa det..
min älskade pappa vart allt sämre.
När den 27/7-06 hade kommit, så orkade han inte mer. Denna jävla sjukdom tog över hans liv...
Jag var bara 14år. (skulle fylla 15)
Jag kom ihåg att jag inte ens ville vara närvarande när han tog sina sista andetag... Jag sprang in i mitt rum. o gömde mig under täcket drog täcket över huvudet o höll i det stenhårt...
Jag grät o grät.. förstod lixom inte vad som hände egentligen.. Jag bara grät...
Jag minns att mamma ropade att jag skulle komma.. att det var nära nu...
men ja ville inte... (det är nått jag ångrar idag)
Jag kommer ihåg att två sköterskor kom in o pratade med mig. dom satt sig på sängen. o sa något me att dom "Förstod" att jag var ledsen. och att man fick vara det...
Då vart ja mer arg.. hur skulle dom kunna veta hur jag kännde..!!?! det var jag som hade misst min pappa.. inte dom... ja vände på mig o la huvudet under kudden..
sen efter ett tag så gick jag ut. Var med när dom bytte kläder på honom.
Sen så kom dom och hämtade honom.
Jag minns allt.. det är så jobbigt..
och alla gånger jag hör en speciell låt eller om man pratar om honom. så kommer tårarna.
det har nu gått 5år sen han lämnade oss.
Jag har minnen. som jag inte pratar med någom om.
Jag saknar honom mer än nån kan förstå. även om alla vet att jag och min pappa inte hade den bästa relationen.. så saknar jag honom. Jag älskar honom.. och ångrar mycket som jag gjort....
De här är en liten berättelse över lite om varför jag mår som jag mår..
Finns mycket till oxå.. men det här vart för jobbigt att skriva.. för alla minnen kommer tillbaka. när jag tänker...
Så jag måste sluta nu..
men ja.. undrar ni över något så får ni höra av er helt enkelt..
puss//johanna.
Kommentarer
Trackback
